Petras tankar och bryderier om allt möjligt och omöjligt...

måste man ha för att klara av livet i största allmänhet och den lusten kommer och går, eller hur? Hur som helst så är det ett tag sedan jag orerade här i bloggen men där kommer lusten in….den har varit obefintlig. Fast nu börjar den sakta smyga sig tillbaka till bloggens värld.

Det har hänt en hel del här och runt mig. Just nu är jag hemma och jätteförkyld, febrig och har en hals som svider av bara hundan….jag har druckit massor av te med honung och mjölk fast jag inte direkt älskar det. Halsen mår bra av det intalar jag mig själv.

Har jobbat jättemycket och varit på föräldramöten, handlat lite julklappar och fixat lite inför advent. I lördags bjöd vi in grannarna på lite adventsmys. Jättetrevligt!

Dessutom fyllde en utav mina bästa väninnor år på lördagen och jag missade det och sms:ade henne efter tolvslaget, för att vara först, men det var jag ju inte eftersom det var en dag för sent.

Hon skickade mig ett riktigt ledset sms tillbaka och jag förstod att det inte helt berodde på att just jag hade missat hennes ”rätta” dag utan att ALLA hade gjort det. Inte bara vi kompisar utan hela hennes familj. Hennes mor och hennes son har fortfarande inte gratulerat henne. Det är ju förskräckligt. Sedan kröp det fram en hel del som hon kände och som hon inte sagt utan hållit inne med och jag fick mig en viktig tankeställare. Bakgrunden är att hon är ensam, bor inte med någon (om hon träffar någon så är det bara sådana som utnyttjar henne, har psykiska problem osv) har aldrig levt samman med någon på det sättet som kanske du och jag gör/har gjort. Hon har en son som har bott hos sin pappa sedan han var sju år. Inte för att hon inte kunde ta hand om honom utan för att hon kom in på en utbildning, en musikalutbildning, det var inte läge för att kunna ha ett barn där. Pappan hade det bra ordnat med hus och bra ekonomi så de kom överens om att det var det bästa, vilket det var då, för alla parter. Hennes syskon (fem stycken) bryr sig inte över huvudtaget om henne utom när det passar dom och när dom vill ha något. Hon jobbar som sufflös på en stor teater och det innebär oregelbundna arbetstider och psykiskt pressande jobb. I höst har hon haft oturen att få Klamydia samt att hon haft en systa på över 7 cm i diameter i magen. Den opererades bort för två veckor sedan. Inte någon förutom de närmaste kompisarna har frågat henne hur hon mår efter operationen. Att då inte en enda av hennes familj och en bråkdel av hennes kompisar inte hörde av sig på den dagen hon fyllde var väl droppen som fick bägaren att rinna över. Jag försökte lugna ner henne och till slut lyckades jag få henne lite lugnare. Jag har lovat mig själv, trots att jag bor mer än 20 mil bort, att vara en mycket bättre väninna än vad jag har varit. Jag visste inte att hon kände så som hon kände och j:klar vad jag fick dåligt samvete.

Tiden finns visst till att ringa en kortis för att höra hur mina vänner mår, tiden finns visst till att åka och hälsa på dem och min egen familj som faktiskt bor 35 mil bort. Det gäller bara att prioritera och planera lite bättre.

JAG LOVAR ATT JAG SKA FÖRSÖKA BLI EN BÄTTRE MÄNNISKA!

Hur som helst ska jag gå och lägga mig nu, snörvla vidare på kudden och hoppas att jag är en mycket piggare människa imorgon bitti. Då kanske jag skriver lite mer om vad jag sysslar med. För jag har inte pratat pyssel över huvudtaget idag…..det kommer.

Tjingeling!